Nu kommer jag använda denna blogg för att skriva av mig om min graviditet. Ännu hemlig för familjen och största vänskapskretsen. Två av mina vänner vet och mig veteligen vet bara en av Thomas vänner.
Hela började den 24/9. Ringde till gynmottagningen med anledning av mina långtida besvär med JÄTTE oregelbunden menscykel (2-11 veckor). Får prata med en kvinna där som säger, "du är inte gravid trots allt då". Nej, svara jag för alla test är negativa. Får inte ens utslag på ägglossningstesten (ÄLtest).
När jag kommer hem efter jobbet på em tar jag mitt sedvanliga (sen nån vecka) ÄLtest och tänker, äh va fan jag doppar gravtestet också. Ställer timern och går och grejar. Kommer tillbaka för att finna ÄLtestet negativt, två streck men inte lika starka. MEN gravtestet har också två streck! Lycka blandas med oro som ja, blandas med lycka. Står där och halvfnissar samtidigt som man får lite panik.
Hur har detta gått till?
Talar med sambon när han kommer hem men säger att jag ska kontrollera om med morgonurin för tror inte det stämmer. Han blir lite konfunderad. Testar med morgonurin dagen efter, också positivt. Skickar sms till sambon och säger det men säger också att jag ska köpa andra test för att va säker. Kontrollerar även dagen efter med samma resultat. Sambon är lite skeptisk. Men på fredagen kommer han upp bakom mig tittar på mig och frågar "Ska vi ha unge?" Svarar att allt pekar på det i alla fall, en skitunge lär det bli.
På lördagen den 27/9 tar jag ett digitalt test samt ett vanligt. Positiva, gravid 2-3 veckor. Nu säger jag till sambon med säkerhet att jag är gravid. Lämnar också detta test på badrummet så han får se.
Veckan går och allt känns frid och fröjd, känner mig lycklig. Ringer och fixar hälsosamtal och inskrivning hos barnmorskan (9/10 samt 31/10). Allt verkar lugnt. Men sen...
På söndagen den 6/10 när vi står i duschen har jag suttit och läst lite. Nämner till sambon nån fakta om hur mycket livmodern växer (fr 40 g till 1 kg, jag va impad). Han kliver ur duschen och säger att han ska ta bort facebook. Sunt är min tanke och frågar varför. "Är så jävla trött på detta med barn, vill inte vara hemma vill inte vara på jobbet, orkar inte". Blir helt ställd. Vart kom detta ifrån? Gråter inne i badrummet och han lämnar mig i fred. Pratar lite sedan och får inget enligt mig bra svar på var. Han känner sig värdelös. Vet inte om han någonsin vill ha barn längre...
Tiden går. Jag besöker barnmorskan säger inget om sambons tankar. Säger det till sambon och säger att abort finns inte på min karta. Han säger inte emot och han blir inte arg och inte heller direkt ledsen. Igår prata vi lite igen. Han mår dåligt. Men kan inte svara på om det är pga graviditeten eller om det är i alla fall. Han vill bort från allt. Sälja allt han har och försvinna.
Eviga frågan, "Är det pga mig? Gör slut med mig i så fall, du lider bara mer om du stannar". Men det är inte så att han inte tycker om mig säger han.
Är så himla svårt detta. Jag är glad över min/vår graviditet men jag är så ledsen över att han mår dåligt. Hoppas han kommer ändra sig. Han verkar ju inte ha några planer på att gå i alla fall. Måste hjälpa honom så han får nån att prata med. Vet ju att han är väldigt barnkär egentligen.
Kanske ett jobbigt inlägg att läsa? Men jag tror att jag inte är ensam i denna situationen egentligen. Man har oskyddat sex med baktanken, blir det barn så blir det. Men när man sen står det är känslorna annorlunda. Har gjort en abort under vårt förhållande redan och nu när man är gravid tänker man på det mer än någonsin. Hade kunnat haft en 6 åring till sommaren egentligen.
